KLAS ISAKSSON - I dansens grepp: Hårgasägnen & samhällets syn på techno
Under helgens event, fick vi se Klas Isaksson måla en fantastisk mural. Här delar han med sig lite tankar kring motivet.
“När ungdomar dansar hela natten, uppslukade av rytmer som tycks ta över kropp och själ, väcks ofta samhällets oro. Detta fenomen, där musik förknippas med fara och fördärv, är inte nytt. Den svenska folksägnen om Hårga är ett tydligt exempel: där lockas ungdomar att dansa tills fötterna nöts till ben, ledda av självaste djävulen. I modern tid har techno – en musikstil född ur elektroniska beats och urbana subkulturer – ofta blivit föremål för liknande misstänksamhet. Trots skilda tidsepoker har både Hårgasägnen och techno väckt liknande känslor av moralpanik, särskilt kring ungdomars kroppslighet, frihet och gränsöverskridande.
I Hårgasägnen står dansen i centrum, inte som glädje eller konst, utan som ett hot. Den förföriska fiolen får ungdomarna att tappa kontrollen, dansa maniskt, och till sist förgörs de. Det är inte bara en berättelse om fysisk utmattning, utan om andlig fara – att överge gud, kyrkan och ordningen för kroppens lust och djävulens lockelse. Dansen blir ett uttryck för synd, och ungdomarna straffas för sitt avsteg från den moraliska vägen.
Denna moraliserande syn speglar samhällets reaktioner på techno under särskilt 1990- och 2000-talet. Techno förknippades då ofta med droger, raves, sexuell frigörelse och en upplösning av traditionella gränser – allt det som samhället tenderar att vilja kontrollera. Liksom Hårgasägnen beskrev ett skräckscenario där ungdomar lockas till sin undergång, målades techno i medier ut som farligt, amoraliskt och destruktivt. I båda fallen handlade det mindre om själva musiken, och mer om vad den symboliserade: ett hot mot ordningen.
En annan viktig parallell är kroppens centrala roll. I både Hårga och techno står dansen som symbol för förlust av kontroll, men också för extas – en tillfällig flykt från det rationella jaget. Techno bygger ofta på monotona, repetitiva beats som upplevs fysiskt snarare än intellektuellt. Kroppen blir ett redskap för transcendens, likt i gamla ritualer. I Hårgasägnen är detta extatiska tillstånd däremot något negativt – det tar ungdomarna bort från förnuftet och religionen, och leder dem till döden. Samhällets misstänksamhet mot techno följer samma logik: när kroppen får för stort utrymme, när dansen tar över tanken, då uppstår ett hot.
Slutligen speglar både Hårgasägnen och techno ungdomens plats i kulturens gränsland. I båda fallen är det unga människor som lockas till det förbjudna, som dansar på gränsen mellan ordning och kaos. Deras rörelse – både bokstavlig och symbolisk – utmanar de normer och strukturer som vuxenvärlden försöker bevara. Berättelsen om Hårga fungerar som en moralisk varning: lyd kyrkan, undvik frestelser. Techno, däremot, kan ses som en motrörelse: ett aktivt val att lämna den normativa scenen och skapa något eget – en ny, ofta tillfällig, värld där kropp, rytm och frihet.”
/ Klas Isaksson
